Vårt liv i Stockholm.

  Nu har jag läst igenom en hel mängd brev från mor och far, och det blev en mycket intressant läsning ur många synpunkter. Det berättas om fars resor, om fester, kalas, mat, luncher och sådant som var livet i 30-talets Stockholm. Men i breven känner jag också värme, kärlek, omtanke och intresse för mig, dottern som de önskar allt gott. Mor och far tyckte verkligen om mig även om fostran var ganska hård i yngre år. Far sysslade alltid med mig i den mån han hade tid, och var till god hjälp särskilt i kniviga geometrifall. Det var en liten fin familj uppe på Lunkentusvägen, som hade mycket trevligt samman. Det var fia med knuff, couronne och ett spel liknande kinaschack som hette halmia. Och så spelade vi kort, 200 och 500, som spelen hette. Far och mor var mycket måna om att jag skulle lära mig så mycket som möjligt.

  Jag minns när vi ibland var ute på restaurang att jag tyckte något var gott eller fint. "Fråga hovmästaren hur de gör!", sa alltid far, eller "titta efter vad rätten innehåller". Far var alltid noga med att jag skulle få se och höra så mycket som möjligt. Musik var han intresserad av och vi gick på tidiga populärkonserter i Folkets Hus A-sal. Om söndagarna började de klockan 10. Så gick vi mycket på teater och eftersom teaterlivet var intensivt i Stockholm under de åren jag bodde där fick jag se många fina teaterpjäser. Cirkus var far barnsligt förtjust i och det var ett säkert vårtecken när de stora cirkusarna kom till stan: Orlando, Strassbourg, Schumann. Och då bar det iväg. Far var mycket mån om att ha sin familj med på de olika evenemangen som erbjöds inom fackföreningsrörelsen. Därför har jag fått se och höra många olika personligheter.


Lunkentusvägen Augusta handarbetar

  Politik talades aldrig hemma och aldrig att far påverkade varken mor eller mig att vara med i partiet. Jo, när vi bodde i Lomma fick mor skriva in sig i kvinnoklubben för att det inte skulle se allt för illa ut eftersom far var den socialdemokratiske pampen i församlingen. Han vart erbjuden taburetten som handelsminister i Per Albin Hanssons regering men tackade nej. Hemma hade vi mycket roligt, kommer jag ihåg, för tänk om han blivit minister, då hade mor fått skaffa sig hovdräkt och delta i riksdagens högtidliga öppnande. Mor var liten och satt, och hur hon skulle tagit sig ut i hovdräkt försökte vi föreställa oss, och så skrattade vi åt det hela.

  Far var den stora sällskapsmänniskan och gjorde sig i sällskapslivet. Hemma var han lite tyst och det var mor som piggade upp honom. Detta var nog ett släktdrag för farmor levde upp när hon kom ut bland folk och farmors bror Hans i Råby var trevlig ute men sur och tvär hemma. Kanske jag har ärvt lite av detta också för jag lever också upp när jag kommer ut.

   Att få brev från far var lite extra högtidligt för han skrev alltid så fint och hade skrivförmågan riktigt. När jag nu på äldre dagar läser breven från far och mor är fars lite finare men mors brev är nog roligast. De avspeglar mor som hon var; man tager vad man haver och är brevpappret slut så går det lika bra med en ituriven papperspåse. Hennes berättelser om vad som timat är skämtsamma och det som skrivs kommer direkt från hjärtat och hon kan växla ämne från allvar till glädje och så var hon ju i sig själv. Recept skickade hon mig och gav goda råd. Så skildrade hon luncher, middagar och kafferep som hon och far varit på och haft hemma på Lunkentusvägen. Även små roliga intermezzon kunde hon skildra på sitt alldeles egna sätt.

Tillbaka till sidans topp
Gå till huvudsidan

Uppdaterat 2003 -11-30.
Sidansvarig © Kersti Lindelöf