Noterat om Lars Andersson.
Han ville arbeta sig upp ur den fattigdom han levt i som barn. Det sas om honom att han som liten pojke gått med tiggarpåsen. De var från Sandby där de väl hade ett litet torp eller ställe. Farfar Lars var mycket hård och inbunden. Vi barnbarn minns honom dock som en god farfar som gärna sjöng för oss bl.a. " I Västervik där står ett slott."
Farfar var stolt och inte alltid god mot farmor. Det var som om han inte kunde få henne att göra nog. Det berättas att farmor en gång kom för sent med middagen till bruket och då gick farfar hem och farmor fick lunka bakom med middagen. Det var inte förrän på äldre dar som farfar blev mer rädd om farmor. Farfar dansade inte men farmor var glad i att dansa och när de i unga år hade sällskap, fick farmor dansa och ha roligt, men efter sista dansen stegade farfar fram och hämtade sin Kersti.
|
