| Minnen från Fur.. |
|
Bjudningskort, tackkort, visor.
Ibland måste skrivbordslådor och skåp ventileras på sitt innehåll, och när jag sist gick igenom detta innehåll hittade jag ett kuvert med texter utanpå: bjudningskort, tackkort, visor. Det öppnades och innehållet gicks igenom. Och då frammanades bilder från en festernas tid i Fur. Det var födelsedagskalas, bröllop, barndop och begravningar. En by har ju mycket gemensamt och byborna deltager gärna i varandras glädje och sorg. Med grannbyarna hade man gilleslag. Det har väl alltid varit så ute i våra bygder att det gällde att ta vara på så många festliga tillfällen som gavs. Jag vet att jag tyckte det var ett konstigt förfaringssätt att i affären lägga en tia på en insamlingslista till en som fyllde jämna år även om man annars inte brukade umgås bara för att få vara med på kalaset och äta och dricka. Men seden var sådan i långliga tider. Som väl var ändrades det på detta och gästerna bjöds innan nån lista sattes igång. |
|
|
Kalasen varade länge och det åts och dracks tappert. Vanligt var förr, och är väl också något gammalt, att mannarna satte sig i ovanvåningen, eller om sådan inte fanns i ett eget rum skilt från kvinnorna. Hos mannarna söps och berättades friska historier samt sjöngs lite oanständiga visor. Deras fruar satt tysta, oftast, runt väggarna och lyddes och var oroliga att inte få sin man med hem. De åt väl också och väntade sedan på att hemgångskaffet skulle serveras, så de sedan kunde gå hem med eller utan man. Roligt på kalasen hade de aldrig. Även där blev det bättre. Det blev mera blandat i de olika rummen. Spelmän anskaffades och det blev dans och musik. Det blev lite mera umgängeslikt, men det fanns fortfarande de som drog sig undan som förr.
Det berättas om det gamla paret Israel och hans hustru Lotta, att när de var på ett kalas i Åbyholm satt Israel hos gubbarna oppepå och Lotta tassade uppför trappan en gång i halvtimmen och undrade varje gång: "Israel, du sypper dig väl inte full?". Lotta fick nog motion. Hon var rund och rultig. Israel såg ut som en man som hörde hemma i urtiden. Första gången jag såg honom var en söndag 1938 hos svärfars i Fur. Det knackade på dörren och när vi öppnade stod utanför en underlig man. Han var orakad, ovårdad, stor pälsmössa, en rock i en murrig färg med ett rep om midjan och i handen en påk. Han skulle titta på en kalv. Svor gjorde han ensam lika mycket som tio hamnbusar tillsammans. Han var en typ. Åbyholm, ja det har varit en by, där de allra flesta invånarna var släkt med varandra. Jag minns min man varnade mig, när vi skulle iväg på vårt första kalas, för att prata för mycket, utan tänka mig för. Det gällde att hålla reda på släktskapen. Vi var på ett par kalas i Åbyholm men varför vet jag egentligen inte för inte var vi annars samman varken i vardags eller i föreningar eller annars. Det var alltid mycket mat och ännu mera dricka. |
|
|
Jag vet överhuvudtaget ingen som kunde svälja så mycket alkoholiska drycker som en åbyholmarna. Nu berättas det att innan ett kalas preparerade han sig genom att inmundiga mängder av fett, om det nu är sant. Det var vid ett kalas i Åbyholm, som Israels Artur tappade gräddtårtan på långrocken vid hemfärdskaffet. Alla var klädda i kavaj av karlarna men Artur kom alltid till kalasen i vit skjorta, vit rosett och bonjour. Lite komiskt såg det ut och ännu roligare blev det med gräddtårtan. Tågordningen vid kalasen var: stort smörgåsbord med småvarmt, stek och efterrätt i någon form. Först skulle damerna gå och sedan herrarna och de gifta före de ogifta. Jag minns ett kalas hos Wallins, där jag ville att gamla Hilda Jonasson som var nära de 80 åren skulle gå fram till bordet före mig. "Nej", neg Hilda, "hon ska gå först som är gift."
Hos vissa som hade kalas var där överflöd av allting. Det var som om det gällde att överglänsa allt och alla både vad antalet inbjudna och mat och dryck gäller. Samvaron och trevnaden fick stryka på foten. Det hjälpte inte att nån sjöng "Hönsavisan" så pastorn skrattade och frun röck sångaren i rocken eller att en annan sjöng "Jag gratulerar" med en röst som hördes i grannsocknen också. Det blev ändå ingen riktig stämning, men folket åt och drack och spottade ut ålabenen genom fönstret och pratade väder och vind och politik och grisar och kalvar och skog. Det blev mycket sittande och för en som är van att gå i tofflor klämmer kanske skorna. Då gör man bara som Bernhard Wallin en gång gjorde, sätter av sig skorna. Han höll dessutom på att glömma dem. Han dansade i strumplästen. Ack ja mycket kan berättas om allt som hänt på dessa kalas. Dagen efter ventilerades alltid de olika händelserna och vad den och den gjort och sagt av fader Harry och mig och vi hade alltid lika roligt efter varje kalas, som vi tyckte blev tokigare och tokigare efter vårt sätt att se. |