| Ellens berättelse 1977-10-05 |
|
Jag minns min barndom som den lyckligaste tiden i mitt liv. Vi hade inte gott om det, men saknade aldrig något. Vi hade ett lyckligt hem och underbara föräldrar som alltid var goda och rara mot varandra och oss barn. Grannarna hade ju större gårdar , ändå hade vi det mycket bättre med både mat och kläder. Far var en arbetsmyra och blomstervän. det var ett litet paradis ute vid torpet med frukt, blommor och bär av alla slag. Sena kvällar tog far till vara i sina blomsterrabatter och ympa sina fruktträd. På söndagarna kom alltid, som vi sa då skolläraren hem och titta på blommorna, och så bjöd mor på kaffe och vetebröd. Det var inte småbröd på den tiden, möjligtvis en sockerkaka. Vår mor var duktig och kunde styra och ställa med små medel. Jag såg aldrig mor gå med tomma händer när hon gick ärenden utan alltid en stickstrumpa i handen. Det blir många strumpor stickade på vägarna. Vi var ju många och det var inte till att köpa färdigt den tiden. Utan det vävdes spanns och syddes allt hemma. När vi blev större kardade vi ull när mor spann garn. Var den vit fick den ju färgas först, men spinna garn och lin det kunde bara mor göra. När de hann allt förstår jag inte, men deras dag började 4-5 på morgonen.
Mor var sträng och vi fick inte gå till våra grannbarn och leka, utan att be mor om lov. Hon ville alltid veta var vi höll hus. När vi sedan blev större gick mor bort mycket och laga mat. Begravning, bröllop och större kalas hämtades alltid mor att laga till. Då var hon borta en vecka eller mer. Det skulle ju alltid slaktas först. På den tiden hade ju gästerna alltid förning med sig, som bestod av fina bakverk. Varje mora bar fram sin förning. Så skulle ju alltid kokerskan ha sin del så då sattes det fram en tallrik där alla gästerna la pengar till kokfrun. På så sätt fick ju mor rätt bra med pengar ibland och hela korgar med mat och godsaker. Det var alltid festligt när mor kom hem. Bäst var sötosten och de fina smörbakelserna. Så nog hade vi barn det mycket bättre än många andra. När hon var borta i ett hem där vi hade skolkamrater kom de och sa:"O en sån mor du har, tänk om min var sådan:" Det känns skönt att ha bara gott att minnas när det gäller ens barndomshem, och ingen plats är så kär. |
Tre av syskonen på äldre dar; Ellen, Anna och storebror Karl Ludvig |
|
En resa tillbaka i tiden
Midsommardagen 24/6 1967 Inga Andersson |
|
Långt från allfartsvägarna ute i skogen ligger en liten mycket liten röd stuga, där det en gång levat människor gamla och unga. Det var där Andreas och Matilda Svensson bodde och arbetade samt födde upp sina barn Karl, Sven, Gerda, Anna, Antonia och Ellen. Mycken glädje och även sorg har haft sin hemvist där. Gamla fruktträd finns kvar men en del är förtorkade. Harry kunde minnas de goda päronen som fanns där, Svanhalsar kallade, Han mindes också hur de, när farmor Tilda var död, satt uppkluvna i päronträdet och åt päron. Det var här ute Kalles äldste pojke Erik var hos farmor långa tider när han var spädbarn och upp i koltåldern.
Ladugården var nog den samma med tak av halm och slagad halm i den att laga taket med. Där har plejlarna dunkat mot loggolvet i tidiga morgonstunder för att slå kornen ur axen. I väggen var inkretat AY och KLA. De mycket små fönstren till lagårn hade fått foder som var mycket fint utformat. Därinne har Tilda suttit på en trebent pall och mjölkat i ett träämbar antagligen. Nu är Karl Ludvig 88 år och det är bra längesedan han traskade där omkring och höll sin mor i kjolarna. Det var en väg fram till stugan. På båda sidor var nog en gång åker. För att komma ditut körde vi genom Åbyholms by ut genom Ekollkullen(namnet syftar på förekomsten av ekorrar) och Muggahagen(gott om mygg). Vägen gick fram mellan numera odlade mader, men förr var det den stora Bockabosjön som gick fram där och då fanns där flera broar av trä. Mitt på sommaren var maderna torrlagda och torparna tog vara på gräset som var bra att ha som tillskottsfoder under vintern även om det på sina håll mest innehöll bruntopp. Där fanns vissa näringsämnen som gjorde att korna åt det med förtjusning. Vad allt kan ändra sig. Nu ligger allt öde ute vid torpet. Inga barnafötter traskar på vägen mot skolan en mycket lång väg för en liten parvel eller flickunge på sju åtta år. Ingen skola finns längre framme i Furs by i skiljet mellan Fur och Åbyholm. Småskolan hade skolsalen i Fur men lärarbostaden i Åbyholm. Allt var igenspikat. Hela den fina trädgården var igenväxt av lupiner, prästkragar och ogräs. De fina fruktträden var förtorkade och avätna av larver. Här i skolan har många barn traskat runt eken ute på gården och många ha här fått sina första grunder i att läsa och stava. Hit har Karl Ludvig traskat och börjat i småskolan likaså hans son Karl Harry, som förresten grät hela vägen dit där han gick efter sin moster Manda, och även dennes dotter Kersti Harriet. Trädgården vid skolan var nästan en sevärdhet så fin som den var under Lindblads och Perssons tider. Lindblad vandrade med sin skottkärra tidigt om morgnarna på vägen från skolan ner mot Holmsjö för att plocka spillningen från de djur som där vandrat fram. Barfota gick han och skaffade sig på detta sätt ett billigt gödselmedel. Åbyholm som en gång var Sveriges största sammanhängande by är nu ingenting mot vad den varit. Flera gårdar som Israel och Mårtenas är rivna. Staten har köpt dem och även Jonnes(han som dansade "Kissajens"/Kiss again/ på alla kalas tillsammans med Gustaf Gustafsson.). Nu är där kvar några yngre jordbrukare som driver jordbruket rationellt får man hoppas, men om den gamla stämningen finns kvar är väl inte så säkert. Missionshuset var stängt, affären borta, lilla Fridas(hon brukade koka åt folk) stuga och även Karl Olaussons var tomma och igenväxta. Andreastorpet var ett dagsverkstorp under Petter Olaussons d.y. och Andreas skulle ge 2 dagsverken per vecka och Matilda 21 per år. Dessutom hade de kobete för en ko men Andreas hade två kor och fick betala det ena betet. Tilda fick gå ca. 5 km. morgon och kväll för att mjölka och också bära dit en höbynge. Ibland skulle de också köra korna i vall och hämta dem. Väg fanns ingen från början utan de fick hoppa på stenar. 50 öre om dagen och mat fick en dagsverkare då. De hämtade vatten borta hos Oskar och Tina. Bungantiner var en päronsort. Erik var hos sin farmor för att avvänjas. Ved fick Andreas genom att hugga rent vid dikena och renarna, mest vide och al med grovleken av ett manslår. Stugan innehöll ett rum och ett litet kök samt en liten kammare(sval). Madhuset som låg granne med dem var Anders Petterssons och byggdes redan på farfars hemmatid. 5 madhus lär där ha funnits i äldre tider. Farmor Tilda hade alltid en stickning i händerna var hon än var, ävenså stickade hon när hon gick. |