Åter en resa bakåt i tiden 3/6 1972
I äldre tider fanns det mader ute i Åbyholm, från vilka ersättningsfoder hämtades. De kallades Stensjömad och när gårdens folk skulle ut i juli och slå, sa man att man skulle ut i "Öan". Det låg lite spänning i luften den dag "Öan" skulle slås. Mycket folk och mycket mat och dricka gick det åt. Husmor fick packa en del på kvällen innan och gå upp tidigt för att packa maten. Ingenting fick glömmas bort för det var inte närmsta väg att springa dit. Hela hembakade brödkakor, smör i paket, ost, korv, ägg, köttbullar, risgrynskakor eller rågmjölspannkakor eller saftsoppor, mjölk i mjölkflaskor, dricka, kaffe, socker, salt, kaffepanna. Flickorna, räfserskorna, kokte kaffe därute. Vatten hämtade de i killan vid Karl Andreasestorpet, en god bit därifrån.
Stensjömad slog man för dagen om vädrets makter var goda. Det gick att slå med maskin utom i renarna. Så räfsades det ihop och eftersom det var ett särskilt sorts gräs torkade det ganska kvickt., lades in i madhuset, varifrån det hämtades under vintern.
Så inköpte staten marken delade upp den på två gårdar, den södra och den norra och öaslåttern tog slut, likaså virkeshuggningen som skedde om vintrarna på Bjusholmen.
Idag skulle vi leta reda på "Öan" och Bjusholmen. Det lyckades oss, men först efter att ha gjort en promenad över hela området. Madhuset var borta, endast stenarna visade var det legat. I äldre tider fanns ingen sten på själva maden, nu var där gott om, så hade marken sjunkit efter torrläggningen. Killan fanns kvar med vatten i, men av det gamla torpet var bara stengrunden. Det fanns gott om torp därute förr. Nu är de borta. Där har varit rikligt med vilt en gång, jägarna var åtskilliga, men det räckte åt envar. För den som varit med vid slåttern härute fanns det många minnen som tittade fram ur sina gömslen. Och för jägaren som bitti och sent stått på pass härute frammanades säkert alla harar och änder och tjädrar som fallit för 12:ans kaliber. Likaså framträdde säkert alla de människor, som framlevt sina torftiga liv härute långt från byn. Det var fattigt, knappt om pengen, ibland knapert om maten också, stora barnkullar. Nu är det borta, och nya tider stundar för "Öan".
|
|
| Auktionerna | |||
|
Auktionerna var en annan händelse, som skapade sällskaplig samvaro. När en auktion var i antågande blev det fart på mororna ute i gårdarna och stugorna. Kakor skulle bakas, för det skulle bjudas in vänner och bekanta auktionsdagen. Första auktionen jag var på var när Gottfrid och Elna Jonasson lämnade Petter Jönssons ställe till "nybonnen". Det var mest djur och redskap som såldes.
Gödselstacken är ju bondens guldgruva sägs det och den lille bonde med plommonstop och stövlar visste nog det när han klev upp där för att kunna se bättre. Det bar sig inte bättre än att han sjönk ner och klafs sa det varje gång han lyfte upp benen. Den gången var jag på kaffe hos Karl Alfreds. Alfred Jonassons gård, Furs gästgiveri, arrenderades av Petter Israelsson Wallin och efter de gamlas död skulle det vara auktion. Det var bara yttre inventarier som skulle säljas så det var inte så mycket kvinnliga auktionsbesökare. Men på auktionen efter Kjellbergs var många kvinnor då det såldes inre lösöre. Hos Karl Anderssons var eld i spisen och kaffepetter på hela eftermiddagen och folk kom och gick. Ungdomarna i huset fick bjuda in sina vänner. Harry hade bett att få bjuda Per Pettsapojkarna Gunnar och Erik och han fick t.o.m. lov av Karl Andersson att bjuda på en sup också. Nästa storauktion var när "nybonnen" sålde av för att hans son Harry som är gift med Adolf Johanssons Märta skulle träda till. Eftersom det var djuren och yttre lösöret, som skulle säljas, hade auktionen samlat mest manliga köpare. Men några kvinnor var där också för jag minns att jag var dit för att be hem några känningar. Far i huset hade bjudit hem en tio tolv gubbar. Kaffe var det vanligaste folk bjöd på, men vi skulle väl vara lite originella för vi bjöd på mat: sill och potatis och köttbullar och annan slaktemat. Vi hade nyslaktat och hela källaren var full av burkar. Nåja de där tolv som var bjudna kom men där kom andra också som inte var bjudna. Det bara dråsade in gubbar från när och fjärran, både känt och okänt folk. Far sprang med flaskor små och stora, mormor stod vid spisen och kokte och stekte och själv sprang jag mellan källaren och köket och rummen och köket. Gubbarna åt och drack och sjöng och skålade och höll tal. Till och med ute i köket var Karl Karlsson i Spetsamåla och höll tal för mormor och för allt de fått och hurrade och skålade. När far tog fram spelet och spelade började gubbarna dansa med varann i förstugan. Nämndeman Hugo Nilsson i Husgöl var en flitig dansör. Anders i Åbyholm sjöng visor med Kersti på knät. Far undrade om flaskorna skulle räcka. Det hade ju varit genant om fludiet tagit slut. Så småningom vandrade de åstad till ett annat ställe. Det berättades senare att åbyholmarna uppenbarat sig hemma lagom dags till mjölkabilen skulle komma morgonen därpå. När den sista gästen avlägsnat sig låste far och släckte. Det fick räcka den kvällen med folk. Auktionerna var ett folknöje där man träffades, drack kaffe och pratade. Långa vägar for de ibland och gamla vänner, som inte råkades så ofta, kom då samman och det blev prat om gamla tider och om andra vänner och bekanta. Jag minns vid Kjellbergs auktion när Bockaboarna och Troxhultarna och Parismålarna träffade Karl Andersson, vilket prat det blev och vad de dunkade varann och skakade tass. Inköpen på en auktion kunde bli lite underliga ibland. En gång skulle Håkan iväg och försöka ropa in en gummihjulsvagn, alltså en bilvagn, men han kom hem med en orgel i stället. Samma nytta gjorde väl inte den senare som en bilvagn, men ett inrop hade han gjort och något med hem hade han. |
|
Tillbaka till sidans topp
Gå till huvudsidan |
Uppdaterat 2003 -11-30.
|